Update Flash Player
Jord

Stämningstexter

Festen
Ett stenkast bort
Bröder

 

FESTEN

Alécki satt och grät medan han sakta vaggade sin blivande drottnings livslösa kropp i sin famn. Någon försökte säga någonting till honom och lyfta upp honom från golvet men han vägrade stiga upp och ännu mindre släppa taget om den kvinna som han hade älskat mera än någonting annat i denna värld.

Ett par glas tidigare.

Långbordet var dukat till perfektion. Det finaste porslinet hade plockats fram och silvret var putsat tills man kunde spegla sig själv i det. Medan Anícha, Wor'issas blivande drottning och festens huvudperson, granskade de sista detaljerna av blomsterdekorationerna, kunde inte kronprins Alécki hålla blicken borta från sin blivande fru. Hon var kanske inte en av den noblaste börd, men hon var den kvinna som hade vunnit hans hjärta. Han suckade lite förnöjt där han satt och insåg att han hade ett leende läpparna.

Gästerna från Wor'issas alla hörn hade redan anlänt för festen och även en del gäster från Sínas, Darioc, Vashýe och Sotóre hade anlänt. Att någon från Bel inte hade anlänt var Alécki inte det minsta förvånad över. Ländernas relationer var ändå vad de var. Över hundra personer skulle ikväll fira hans blivande fru och inom en sju dagar skulle de vara vigda.

Alécki gick fram till sin blivande fru, kramade om henne och gav henne en kyss på kinden. Hon log mot honom och kysste honom tillbaka på kinden.

"Älskling, du borde gå och byta om. Snart har alla gäster anlänt och du vill väl göra ett gott intryck?" Anícha såg med en lätt kritisk blick på sin blivande man, men han kunde inte göra annat än att le tillbaka mot henne.

"Som du vill min käraste." Han kysste henne en gång till och gick sedan iväg till sin kammare för att bli tvättade och sätta på sig sina festkläder.

~~~~

Ett glas före festen skulle börja var han rentvättad och iklädd sina bästa kläder. Han stod och såg på sig själv i den stora spegeln och granskade sin uppsyn med en gnutta fundersamhet. En lätt knackning hördes från dörren till hans kammare.

"Kom in." Hans röst hade den sedvanliga tonen av befallning i sig och han vände sig om för att se vem det var som hade ärende åt honom. Det var hans kammarpage, Felír.

"Ers kungliga höghet. De sista gästerna har anlänt och är inkvarterade i slottet. Er blivnade gemål är också redo för festen och hon bad mig meddela ers kungliga höghet att er närvaro är önskad innan festens början." Felír bugar och blir och inväntar vidare instruktioner.

"Tack Felír. Ni kan meddela henne att jag kommer att infinna mig å det snaraste." Han gör en avfärdande gest med handen och Felír bugar och går ut ur rummet. Alécki slänger en sista blick i spegeln, ler och går sedan iväg från sitt rum för att möta upp Anícha i hennes kammare. Han vet nog vad hon har på hjärtat och han är mera än glad åt att få distrahera henne för en tid.

~~~~

Festen hade varit väldigt trevlig. Maten hade varit utsökt och vinet hade flödat fritt. Många av gästerna var vid detta skede passligt förfriskade. Underhållarna hade både lockat fram skratt och rop av förskräckelse under kvällens gång med såväl vacker musik som med häpnadsväckande akrobatik. Många hade hållit smickrande tal för att prisa det kommande äktenskapet och kronprins Aléckis förmåga över att ha hittat en så vacker och intelligent drottning åt sig.

Det skulle snart bli dags för efterrätten och alla hade rest sig för att få sträcka på benen och småprata med de andra gästerna. Kronprinsen stod och talade med ett par baroner från sitt hemland när det plötsligt hördes en konstig smäll från gårdssidan av rummet. Rummet fylldes i samma ögonblick med rop och Aléckis blick fann genast rökmolnet som låg i luften vid ett av de stora fönstrena. Nästa sekund krossades fönstret och någon hoppade ut. I samma sekund fick han syn på kroppen som låg på golvet. Det var Anícha. Andra verkade också ha upptäckt detta och en total tystnad föll över rummet. Sedan bröt kaoset lös.

~~~~

Han visste inte hur lång tid som hade förflutit eller vad som exakt hade hänt sedan han fick syn på sin kärastes kropp som låg på golvet. Hon hade varit vid liv när han hade kommit fram till henne. Med svag röst hade hon försökt säga någonting åt honom, men ordena hade han förträngt. Han hade ropat på hjälp, men hans rop hade varit förgäves. Det tog inte länge förrän hennes bröstkorg hade slutat röra på sig och hennes ögon stirrade tomt upp i takkronan ovanför. Hans tårar föll ner på hennes kläder och hans enda tanke var hon skulle bli arg för att han hade smutsat ner hennes klänning. Alécki kände hur någon tog tag om honom och försökte få honom på fötter, men han vägrade resa sig.

"Ers kungliga höghet." Han kunde inte placera rösten, även om han visste att han borde känna igen den.

"Ers kunglia höghet. Jag är ledsen för att jag måste säga detta, men hon är död. Det finns ingenting ni kan göra för henne just nu. Vi måste få ers kungliga höghet till säkerhet. Jag ber er."

"Hon är död."

Det var en konstig tanke. Han såg ner på hennes livslösa kropp en gång till och kände hur en ny våg av förtvivlan och sorg välde över honom. Han sträckte fram sin hand och slöt hennes ögonlock. Han böjde sig fram och kysste henne lätt på pannan. Hennes panna kändes kall.

"Hon är verkligen död."

Han slöt sina ögon och bad en stilla bön till de fyra om att de skulle ge henne tillbaka till honom. Han väntade på att höra hennes andetag, men hon förblev stilla i hans armar. Han insåg att han just hade misst den kvinna som han hade älskat mera än någonting annat i denna värld.

 

 

ETT STENKAST BORT

Det är full rulle på värdshuset. Där finns många personer, så som man förväntar sig i en ölstuga sent på kvällen. Där sitter de och dricker och spelar tärning som vanligt. En gammal man reser sig och ska just börja berätta en historia. Resedammet ligger tjockt på hans mantel och han ser ganska sliten ut.

”Så ni vill höra en historia?”

De samlade människorna nickar och utbrister uppmuntrande rop.

"Nåväl jag kan väl berätta om elementstenarna. Har ni hört om dem?"

Vissa nickar långsamt medan andra bara tittar till sin granne och rycker på axlarna och skakar på huvudet.

"Det finns legender om stenar som är färgade i elementens färg. Dessa stenar sägs ge bäraren oanade krafter, beroende på vilken sten man bär på. Man behöver inte ens vara född i elementets tecken för att kunna bruka dessa krafter. Jag har under mina resor stött på en av dessa stenar. Jag träffade på en simpel man, i en liten by, som kunde smida ett järn utan att använda sig av smideselden. Han var inte född som shaman utan han hade bara haft turen att ärva en liten sak av sina förfäder som gav honom makten att bruka eldens krafter. Det var en liten silver ring med en vacker orange sten."

Han tystnar en stund och tar en stor klunk ur sitt stop.

"Ni undrar nudå förstås varifrån dessa stenar kommer eller hur? Legenden säger att för tusentals år sedan hade var och en av folkslagen byggt fyra statyer. Var och en hade valt ett element som de ville visa sin beundran för. Alverna byggde en hyllning till Aerith högt uppe i bergen. Brimirerna placerade sin hyllning till Mae'lya långt ute på havet. Dvärgarna letade sig långt under jorden och byggde sin hyllning till Xaled där. Människorna som skulle bygga en hyllning till Imon letade sig naturligtvis till en vulkan. Det sägas att endast eldshamaner kunde gå tillräckligt nära monumentet så att de kunde röra vid det, medan resten fick nöja sig med att tillbe elden på avstånd. Och när jag säger monument så skojar jag inte. Dessa var inte några småskulpturer." ,säger han och viftar med en ljusstake som stod på bordet. "Dessa var närmare ett stenkast höga om inte mera.”

En hel del mummel utbrister bland de som är samlade där och de började diskutera om det som han hade sagt kunde vara sant. Den gamla mannen tog en till klunk ur sitt stop och harklade sig för att få uppmärksamhet.

”De var då naturligtvis byggda i en speciell sorts sten som skulle hylla gudarna och en färg som skulle passa dem. I många århundraden besökte alla raser de olika statyerna för att tillbe gudarna, fråga om råd eller hjälp då shamanerna inte var tillräckliga. Det finns många legender om vad som hände vid statyerna, men då får ni nog se till att bjuda på ett till stop om jag skall börja berätta om dem." säger han och skrattar lite åt sig själv.

”Varför var stenarna så speciella?” frågar en av åhörarna.

Den gamla mannen tar en till klunk ur sitt stop och funderar en stund.

”Det är ingenting som historierna talar om, men jag skulle vela tro att gudarna själva välsignade dessa statyer med sina egna krafter.”

Folket mumlar instämmande och den gamla berättaren ler ett kort leende för sig själv. Sedan blir han allvarlig igen.

"Men efter krigets ålder så var dessa statyer raserade och stenarna som de hade byggts av hade nästan allihop försvunnit. Men de få bitar som fanns kvar, plockade våra förfäder på sig. Efter att århundradena har gått så försvann de med jämna mellanrum; någon blev rånad, en annan blev borttappad och så vidare. Ni vet ju hur det är med saker. De har en tendens att försvinna förr eller senare, speciellt viktiga saker. Men om man reser mycket som jag så kan man ibland stöta på dessa underverk. Det var slutet på den berättelsen."

Han tar upp sitt stop och tömmer sitt stop när någonting glimmar till på hans finger; en simpel silver ring med en vacker orange sten i. Folksamlingen på värdshuset klappar i händerna och fortsätter att prata. Han stiger sedan upp och avlägsnar sig medan folkmassan tystnar och pekar på muggen han just hållit i. Det står kvar på bordet och ryker med ett inbränt handmärke på.   


BRÖDER

69 solvarv sedan

Whilem stod vid skogskanten och såg förskräckt på hur elden spred sig med en alarmerande i byn. De flesta hade lyckats ta sig ut, men hans tre solvarv yngre bror Micell var ännu kvar i huset. Elden hade redan börjat leta sig uppåt mot den övre våningen och Whilem insåg att tiden var nu knapp. Han slet sig loss från sin mors grepp och började rusa mot huset, trots sin mors vilda protester och skrik. Det tog honom inte länge att ta sig upp på övrevåningen och finna Micell som låg på golvet av sitt rum och hostade. Han såg förvånat upp på Whilem när han hörde sitt namn. I nästa stund befann de sig ute på gården och både Micell och Whilem hostade men höll hårt om varandra. Micell var räddad och Whilem blev för en kort stund byns hjälte som lyckats rädda Micell. Efter den dagen var de båda bröderna oskiljbara.

 

36 solvarv sedan

Whilem stod på helspänn och lyssnade efter fotsteg i korridoren. Han hade inte mycket tid och det visste han. Fann vakterna honom så skulle han troligtvis aldrig mera se dagsljus. Men detta var hans sista jobb, sedan kunde han leva resten av sitt liv bekvämt och han ville avsluta sin karriär med att göra någonting som ingen någonsin gjort förr: att stjäla ett föremål från huvudtemplet i Ýmel. Summan som utlovats var inte liten för det föremål som han blivit anställd att hämta och nu var han väldigt nära.

Snabbt och tyst som en skugga rörde han sig mot den sista dörren, som stod mellan honom och hans byte. Hans dyrk och vridare var i låset på nolltid och det tog inte honom länge att dyrka upp låset. Han lyckades öppna dörren utan ett ljud och slank in i rummet. Väl inne i vad som endast kunde beskrivas som ett skatterum höll Whilem på att tappa hakan. Aldrig förr hade han sett så mycket pengar. Han fick besinna sig för att inte plocka på sig så mycket som han kunde. Han tog upp papperslappen som beskrev föremålet han sökte. En liten förgylld låda med Xaleds märke på sig. Det tog honom en stund att finna det han sökte. Han plockade lådan i sin säck och såg sig sedan omkring i resten av rummet. "Det kan väl inte skada." tänkte Whilem för sig själv, innan han snabbt plockade på sig ett par andra värdeföremål. Sedan slank han ut från rummet och försvann ut i natten.

 

21 solvarv sedan

Micell satt på sin trappa och avnjöt en kopp örtate när han plötsligt fick syn på en person som han inte sett eller hört av på många solvarv. Det var hans bror som kom gående igenom byn mot hans hus. Han satt kvar en stund och ville inte riktigt tro sina ögon. Whilem kom fram till honom och såg ner på honom en stund.

"Är det här något sätt att bemöta sin bror på? Det ser ut som om du väntar på att småfåglar ska flyga in i munnen på dig."

Micell reste sig och såg en god stund på sin bror innan han gav honom en örfil.

"25 solvarv och inte ett ord. Inte ett brev. Ingenting."

Whilem såg ner i marken.

"Jag är här nu."

"Jaa, det är du. Äntligen."

"Förlåt mig."

"Inte ännu, men om du kommer in och berättar vad du har haft för dig så kanske jag kan finna det i mitt hjärta att förlåta dig."

 

Senare samma dag

Micell satt på sin stol och rökte sin pipa och satt djupt försjunken i tankar. Whilem satt vid borde och iakttog sin bror med en orolig min.

"Säg någonting."

Micell rökte lite till av sin pipa.

"Det var inte en berättelse att ta lättsinnigt på. Det du begär av mig nu är ingen liten sak."

"Jag vet, men du är den enda som jag kan fråga. Jag litar inte på någon annan."

"Jag antar att jag är skyldig dig en tjänst, även efter all denna tid."

Whilem log mot sin bror.

"Jag tror bestämt att du har rätt i det min kära bror."

De satt båda tysta en stund och tänkte tillbaka på branden för så många solvarv sedan. Efter en stund bröt Micell tystnaden.

"Varför har du bara inte lämnat den ifrån dig."

"För den är inte min att återlämna. Tiderna håller på att förändras och det känns som att ett mörker håller att lägga sig över världen. När tiden är rätt och när rätt person kommer, då kan jag lämna den ifrån mig. Inte förr."

Micell såg på sin bror en lång stund.

"Du har ändrats, broder."

"Du är den samma och det är jag glad för."

Micell log och reste sig och gick bort till sin bror.

"Så var är den?"

"Den är gömd."

"Visa mig."

"Om du vill."

"Jaa, det tror jag att vill. Om jag ska dela din hemlighet så vill jag åtminstone se den."

"Nåväl."

Whilem reste sig och såg sig omkring.

"Det är skönt att vara hemma igen."

"Det är skönt att ha dig hemma igen, men här kan du inte bo."

"Det ordnar sig nog. Jag har anställt ett par timmermän att komma och bygga ett hus åt mig."

"Det kommer att ge byborna någonting att tala om för en tid."

Whilem skrattade till.

"Alltid behöver de väl någonting att tala om."

De båda bröderna skrattade och sedan omfamnade de varandra. Sedan satte de på sig sina mantlar och gick ut i skymningen.

Ett elementarium sedan

Whilem såg förskräckt upp på inkräktaren som stod med kniven dragen.

"Vad vill du?"

Inkräktaren såg ner på honom.

"Var har du den gömd?"

Whilem kände plötsligt hur en skräck grep tag om honom.

"Jag kommer aldrig att berätta det för dig."

Inkräktaren tog ett par steg närmare honom och körde med full kraft ner sin kniv i låret på Whilem.

"Berätta det för mig och så skonar jag kanske ditt liv."

"Aldrig."

"Ditt val."

Inkräktaren drog ut kniven och körde kniven rakt i Whilems hjärta och drog ut den igen. Whilem låg och kände hur hans liv sakta rann ur honom.

"Micell, förlåt mig."

 

Ett månvarv sedan

Byaäldsten Micell, för den lilla byn Elátim, satt på sin trappa och rökte sin pipa och tänkte tillbaka på tiden han haft tillsamman med sin bror, allting som de upplevt under sina långa solvarv tillsamman och den hemlighet som de båda delat på. Han kände på sig i sitt hjärta att hans tid snart var kommen på grund av denna hemlighet. Men det var en hemlighet han skulle ta till sin grav, men hemligheten skulle inte bli bortglömd. Det hade han i alla fall sett till. Han hade skrivit ett brev och sin sista vilja, ifall att någonting skulle hända honom. Han satt kvar på trappan tills solen gick ner i väst och dagens sista ljus försvann. Det var den sista solnedgången Micell fick se. Nästa morgon återfanns hans kropp, men hans skuld till sin bror var äntligen återbetald.

Vind